Polishusparken

Kungsholmen hade länge lågt anseende, och kallades av Strindberg i Röda Rummet (1879) för “Dysterholmen”. Anledningen var alla sjuka och eländiga som höll till här då.

Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus gick väl an, där det låg vid hörnet av Bergs- och Scheelegatan, innan det hamnade vid Polhemsgatan1899. Likaså allmänna Barnbördshuset, som låg nära Länsstyrelsen, innan det hamnade i Lilljansskogen.

Värre var det med Landstingsparken som vimlade av krassliga soldater, för det var ju Stockholms Garnisonssjukhus fram till 1950-talet; och bortom gamla BB låg ett s.k. kurhus, för VS-sjuka (hu!), och nedanför Kungsholms kyrka fanns stans offentliga bårhus.

Men värst av allt var “Grubbens”. Det låg där S:t Eriksområdet nu ligger. Det var en s.k. arbetsinrättning, och dit hade man föst samman hundratals arbetslösa, orkeslösa, husvilla och psykiskt sjuka. Det var en plats att undvika.

Lugnare var det där Polis- och Rådhusen nu ligger: enstaka kåkar, omgivna av drivbänkar och odlingar för grönsaker, tobak och annat. Det var alltså inget att skryta med att man bodde på Kungsholmen, och det gjorde man nästan bara om man arbetade i närheten; ännu fanns varken Västerbron eller S:t Eriksbron.

I slutet av 1800-talet inleddes ett 50-årigt rivningsraseri på Kungsholmen. I stället för ruckel och kåkar bebyggs hela vårt kvarter av hus i så kallat nyrenässansstil – med många fasadutsmyckningar. På 1890-talet börjar så arkitekterna experimentera med fasadtegel, knottrig spritputs och enstaka balkonger, som syns här och var på Scheelegatan och Hantverkargatan.

Polishusets

Agnegatan

Agnegatans namn var så nytt 1884 att man på ritningarna kallade gatstumpen “Nya gatan”. Agne är en sagokung som ska ha dödats av sin brud på bröllopsnatten. Ordet är en fantasitolkning av namnet Agnefit för Kungsholmen/Stockholm, troligen sammansatt av agn, fiskbete, och fit, fuktig strandäng.

Vår del av Agnegatan var allra först en återvändsgränd som inte nådde fram till Hantverkargatan, utan slutade vid Bergsgatan och numrerades 2, 4, 6.

Om husens nummer och gatornas namn alltså förgås, kan man trösta sig med att kvartersnamnen oftast består. Valnöten, liksom flera andra kvartersnamn i trakten, ska påminna om de mer eller mindre exotiska odlingar som låg här under slutet av 1600-talet och 1700-talet och som ägdes av adeln.

Bergsgatan